Det är något särskilt med gamla möbler. Jag vet inte riktigt vad det är, men de har en tyngd i sig som nya saker ofta saknar. Kanske är det alla händer som använt dem, alla middagar som ätits runt bordet eller alla kvällar någon suttit i stolen och tänkt sina tankar.
Häromdagen när jag gick igenom huset fastnade jag vid en gammal stol vi har stående i köket. Den är egentligen ganska enkel – lite sliten i kanten, lite sned i ryggen – men jag har alltid haft svårt att göra mig av med den. Han säger att vi borde köpa något nytt istället, men jag tycker inte riktigt om tanken på det.
Det är något fint med saker som redan levt ett liv.
För ett tag sedan snubblade jag över en sida där de arbetar med just gamla möbler, men på ett helt annat sätt än jag tidigare sett. De tar klassiska möbler och ger dem ett nytt uttryck utan att ta bort känslan i dem. Det är svårt att förklara, men det blir liksom både gammalt och nytt på samma gång.
Jag fastnade länge och tittade på deras bilder. Byråer som fått nya färger, stolar som blivit moderna utan att tappa sin form och skåp som ser ut som något man skulle kunna ha haft i familjen i generationer men ändå känns helt samtida.
Om ni är nyfikna kan ni kika här: omgjorda möbler.
Jag tycker om tanken på att saker inte alltid måste ersättas bara för att de blivit gamla. Ibland räcker det att någon ser potentialen i dem igen. Lite som med recept faktiskt. Man kan ta något klassiskt och ändra en detalj, lägga till en smak eller prova en ny form – och plötsligt känns allt nytt igen.
Kanske är det därför jag gillar gamla köksredskap också. Den där bunken i metall som alltid kommer fram när jag bakar, eller den lite för tunga träskeden som egentligen borde pensionerats för länge sedan. Men de fungerar ju fortfarande. Och på något sätt känns det tryggt.
Det är något fint med saker som fortsätter användas.
Jag tror att jag kommer behålla stolen i köket ändå. Kanske måla om den en dag, eller bara låta den stå där och fortsätta vara lite sned och lite sliten. Det är väl så livet också ser ut ibland – lite kantigt, lite patinerat, men ganska fint ändå.
Lämna ett svar