Det är en annorlunda sommar i år, det märker nog alla. Simon och jag pratade om det över ett glas vin i pergolan häromkvällen. Förra året under semestern var vi iväg nästan varje dag och kväll men i år är det tvärtom, aldrig har trädgårdsmöblerna använts så mycket som de gör nu. Vi har skaffat en liten pool till barnen och Simon har snickrat ihop en pergola som vi hänger nästan varje kväll.
Vi gör det bästa av hela situationen. De små sakerna kanske blir till de stora vid slutet av dagen. En frukost i trädgården eller ett kvällsdopp vid den lilla viken inga turister vet om. En sväng till östra sidan av ön eller att äta grillad korv och köpta pommes till middag med de få nära och kära vi faktiskt träffar nu. Det låter nog lite deppigt, men ska vi inte göra vad vi kan med det lilla vi har? I slutet av dagen räcker det nog med att vi har varandra. Eller vad tror ni?
När fåglarna börjar kvittra och morgonen gryr får jag en obehaglig, pirrande känsla som susar genom kroppen. Allra helst sätter den sig i benen som blir alldeles svaga. Och i bröstet så klart, som en klump som trycker och bara vill ut i ett enda skrik, slag och gråt. Det är ångesten som smyger sig på. Prestationsångest över hur jag ska klara av att INTE stressa. Hur gör man när man gör ingenting? Det är något jag försöker, men har svårt för, att förstå.
Jag är dålig på att ha semester. Att ta det lugnt. Ligga still. Inte ”stimma” som Simon säger. Han tycker att jag stimmar för mycket med saker som inte är nödvändigt. ”Snälla Frida, sätt dig ner och var som folk” säger han och jag håller med. Jag kan inte vara som folk i allmänhet. Jag måste GÖRA något. Häromdagen rensade jag avloppet vid 23.30 och vid 04.00 nästa morgon var jag igång för dagen igen. Den enda gången jag egentligen är still är nu, när jag skriver det här. Fast, klockan är ju mitt i natten och jag kan inte sova för att jag bara INTE KAN varva ned. Och juste, jag har en kaka i ugnen också.
Jag får oftast mina idéer på natten när jag ligger och tänker. Helt plötsligt dyker det upp en bild av ett bakverk i huvudet och då måste jag slutföra den på en endaste gång, annars blir det inte lika bra som jag tänkt. Jag hör ju nu när jag skriver det. Jag är stressad. Men jag tror att det är sån jag är. Jag måste stressa för att inte känna mig stressad, hur galet det än låter..
Trots att sommaren är annorlunda är livet ändå som vanligt. Jag stimmar. Barnen tjoar och Simon försöker få alla att lugna ner sig. Men den är härlig ändå, sommaren, med sina ljusa kvällar och oberäkneliga dagar. Sol, regn, sol, moln och så lite regn igen. Det är svensk sommar när den är som bäst. Med de jag älskar mest!
Blus 
Lämna ett svar